Två månader

Jag är tydligen en riktigt usel bloggare, inser nu att jag inte uppdaterat bloggen på flera veckor. Kan någon vänlig människa förklara för mig hur folk med barn hinner blogga? Dagligen?!? Här känns det som om man nätt och jämnt hinner äta och kanske duscha nån gång ibland…

Vår älskade lilla skrutt blir två månader idag. Hon väger nu 4,5 kg, vilket är jättebra med tanke på att hon är en prematurbebis. Man börjar märka att hon växer, 44:ans kläder har blivit för små och vi har gått upp till blöjstorlek 2 (mycket spännande! 😉 )

Idag var blivande gudmor på besök och vi fick massor av fina presenter både av henne och av världens bästa klass, tack alla! ❤ På lördag blir det dop, vi hoppas på finare väder till dess! Ha de gött och tack för att ni orkar läsa min blogg fast det är ganska skralt med inläggen!IMG_4310

4 veckor och beräknat förlossningsdatum

WP_20170510_003Tiden rusar iväg och idag är vår lilla tjej redan 4 veckor gammal. I förrgår var det beräknade förlossningsdatumet. Det känns konstigt att tänka att hon egentligen borde ha stannat i magen så här länge. Om hon bestämt sig för att gå över tiden hade hon gott och väl kunnat mysa där inne i ett par veckor till! Känns helt absurt!

Jag måste erkänna att jag gillar mitt icke-gravida tillstånd. Visst var det lite mysigt att vara gravid, ibland. Fast för det mesta var det nog bara jobbigt. Livet har förändrats totalt sedan lillan kom, men allt går så mycket smidigare då man är några storlekar mindre (och lättare!)

 

Håll tummarna för oss!

Idag ska lillan och jag på höftkontroll till en barnkirurg. Eftersom hon legat i säte så länge och det hörs ett knaxande ljud från ena höften, finns det risk för att hon har höftledsluxation. Jag tycker att vi haft tillräckligt med motgångar redan och hoppas, hoppas, hoppas på att hon inte ska behöva ha skena eller något annat elände. Så håll tummarna för oss (och gärna tårna också)!

Äntligen hemma!

För en vecka sedan (i graviditetsvecka 36+2) bestämde vår lilla skrutt plötsligt att det var dags att titta ut. Majbebisen blev en påskbebis och det visade sig att det var en liten tjej som gömt sig där inne. Tyvärr kan den stora, kalla världen utanför magen vara lite överväldigande när man kommer ut lite för tidigt. Därför blev vi tvungna att spendera en tid på intensivövervakningen för nyfödda. Lilltjejen är dock en riktig kämpe och nu är alla slangar och kanyler borttagna och vi har fått komma hem! ❤

WP_20170418_005 (1)
Lilltjejen fick komma hem ❤

Baklängeskullerbytta

Idag hade vi tid på mödrapolin eftersom skrutten fortfarande låg i sätesläge. Läkaren gjorde en ultraljudsundersökning och konstaterade att det fanns goda förutsättningar för ett vändningsförsök. Skrutten uppskattades väga 2,4 kg, vilket är strax under genomsnittet för 36 fulla veckor, men helt normalt. Det fanns gott om fostervatten, så det blev att försöka göra en vändning.

Läkaren var jättetrevlig och förtroendeingivande, så det kändes tryggt och bra. Hon varnade mig för att hon nog skulle bli tvungen att ta i ordentligt, men att det var bara att säga till om det blev för mycket, så skulle vi avbryta genast. Fostrets mående kontrollerades hela tiden med ultraljud. Först försökte hon få skrutten att göra en kullerbytta framåt, men det gillade den inte så där tog det stopp. Då fick vi försöka åt andra hållet istället, och efter några försök hade hon lyckats få skrutten att vända sig med huvudet neråt! Hon verkade själv lite förvånad, och sa att hon bara gjort en enda ”baklängesvändning” förut.

Själva vändningen innebär att läkaren genom att klämma med händerna på magen försöker ”guida” fostret att vända sig åt rätt håll. I mitt fall gick det lite trögt och hon var tvungen att ta i ganska rejält. Det var ingen behaglig upplevelse, och det gjorde riktigt ont emellanåt. Samtidigt ville jag verkligen att det skulle lyckas, så det var bara att bita ihop. Tack vare att jag kände mig så lugn och trygg med läkaren och hennes kunnande, så kändes det okej även om det var otrevligt. Vi tog också pauser emellanåt så jag fick pusta ut. Och så hade jag världens bästa J med mig som stöd ❤

Efter vändningen fick vi sitta och vila med en CTG-mätare påkopplad en god stund, för att kontrollera att skrutten mådde bra efter sitt äventyr. Nu är det bara att hoppas att den inte vänder sig tillbaka åt fel håll igen. Jag känner mig en aning medtagen och ganska öm efter alltihopa, men är väldigt nöjd ändå. För förstföderskor är chanserna att lyckas med en vändning lite under 50 %, så jag är väldigt glad att det fungerade i mitt fall. Duktig personal bidrog också till att göra en obehaglig upplevelse betydligt mindre otrevlig. Jag har tyvärr en del negativa erfarenheter av dåligt bemötande hos olika vårdinstanser och är otroligt tacksam för att vi fick ett så fint och proffsigt bemötande på polikliniken.

Till höger ser ni en rätt medtagen tjej som vilar efter vändningen. Till vänster ett trött men nöjt preggo som håller tummarna för att skrutten ska vara nöjd med sin nya position och hållas där!

Phototastic-11_4_2017_7bb52813-ecd2-4c90-9476-6009d0badbfd

 

 

Fyra veckor kvar

Äntligen börjar det kännas som att vi närmar oss slutet på det här. Imorgon har jag fyra veckor kvar till BF. Magen börjar nu vara så pass stor att jag känner mig rejält klumpig och det mesta känns extra jobbigt. Men vi kämpar på 🙂

Skrutten har ännu inte vänt sig ”rätt väg”, utan ligger bekvämt med rumpan neråt (vilket jag har full förståelse för, vem skulle väl vilja ligga uppochner? 😉 ). Därför har jag fått tid på mödrapolikliniken imorgon. Vi får se vad de säger där, eventuellt blir det vändningsförsök. Om lillskrutten ärvt ens lite av sin mors envishet, har jag på känn att hen inte kommer att svänga sig sådär bara. Jag hoppas i alla fall att det görs en ordentlig ultraljudsundersökning så jag får kika lite noggrannare på vem det är som myser därinne ❤

Avslutar med två magbilder, vecka 31 och vecka 36.

 

OmaKanta – det går inte alltid som på Strömsö…

Jag måste bara berätta om en smått otrolig sak som hände mig igår.

Jag loggade in på mina Kanta-sidor för att kontrollera mina blodprovsresultat. (Det är för övrigt otroligt smidigt att som patient kunna göra detta!) Jag är inte den som brukar logga in och läsa mina texter speciellt ofta, men passade på att bläddra igenom vad som skrivits när jag en gång var inloggad. Mest var det såklart graviditetsrelaterade texter från rådgivningen.

Till sist kom jag dock till en text som skrivits i samband med ett läkarbesök ifjol, och min förvirring var total. I texten står det att jag diskuterat användningen av en medicin som jag aldrig hört talas om, att jag inte haft reumatiska symptom på sistone och att jag ska genomgå en axeloperation… Tydligen har läkaren förväxlat mig med en annan patient och alltså skrivit in någon annans text på mina sidor. När den första förvåningen lagt sig kunde jag inte annat än skratta åt alltihop. Vad är sannolikheten att detta händer? Det är så typiskt. Jag hör till den där kategorin med otursförföljda människor som råkar ut för de mest osannolika saker. Så ska det hända någon, är det klart att det händer just mig.

Efter en stund kom jag fram till att jag måste göra något åt saken. Efter lite googlande klarnade det att man för att rätta felaktiga uppgifter ska kontakta den som skrivit in informationen i Kanta. Så då blev det att ringa hälsocentralen. Den stackars personen som svarade på mitt samtal hade aldrig hört om någonting liknande förut, och blev ganska ställd. Tydligen är det rätt så komplicerat att korrigera sådant som blivit fel. Det slutade med att jag måste vänta på en telefontid till läkaren, diskutera igenom saken, och be henne ändra texten. Hur invecklat kan det bli? Vet inte vad som hade hänt om läkaren t.ex. inte jobbat kvar på samma ställe längre.

Vad är då lärdomen av detta? Kolla era uppgifter på Kanta, man vet aldrig vad man hittar där! :’D

I’m back!

Hej på er! Ursäkta att det varit så tyst här på sistone, men jag har haft så otroligt mycket att göra!

Sen senast har jag hunnit med fyra veckor praktik, presenterat del 2 av gradun, gjort en åttasidig inlämningsuppgift, skrivit en tent och haft mina sista skoldagar för den här våren! Nu återstår ett skriftligt arbete och sedan kan jag äntligen pusta ut. 🙂 Graduskrivandet är på paus för tillfället, får ta itu med det igen när orken är tillbaka.

Tiden rusar iväg och nu är jag redan i vecka 35+1. Skrutten växer så det knakar! Ska försöka skärpa mig och uppdatera bloggen lite oftare nu, så ha det gött och håll utkik efter nya inlägg. 🙂

 

Gradu steg 1 – check!

Jag överlevde. Jag lyckade knåpa ihop en inledning till magisteravhandlingen, och höll min presentation igår. Det är visserligen bara ett pyttesteg på vägen, men det är längre än jag kommit förut. Nu kan jag då konstatera att jag (precis som jag trodde) tänkt helt fel och blir tvungen att tänka om, revidera och ändra. Men, även om det är en klen tröst, var det långt ifrån bara jag som var inne på villospår. Vetenskapliga teorier, metoder och forskningsfrågor verkar vara ytterst förvirrande för de flesta studerande.

Att gå till Hanken var en upplevelse i sig. Jag har ju verkligen inte varit där så mycket på senaste tiden. Min studietid där borde egentligen vara förbi, och jag hör nu till den där gruppen med n:te årets studerande (= losers som aldrig blir klara, ni vet). Det innebär att de kända ansiktena är få, och alla tittar lite konstigt på en när man någon gång dyker upp i skolan. Jag kan tillägga att en gravidmage inte direkt leder till färre konstiga blickar.

Att gå till Hanken betyder också att man borde försöka se någorlunda presentabel ut. Det är inte det lättaste när man har två par byxor och tre blusar att välja mellan. Det betyder också att man måste borsta håret och använda smink (vem gör sånt nuförtiden?). Jag kan bara konstatera att jag nog inte hör hemma i ekonomkretsarna längre. Vårdbranschen känns så mycket bekvämare. Några fördelar:

  • Man behöver aldrig fundera på kläderna, det finns arbetskläder. Kläderna är dessutom oftast lika osmickrande oberoende av kroppsform, så man kan känna sig helt bekväm i vandrande tält-looken.
  • Man får gå med bekväma inneskor hela dagarna. Blotta tanken på obekväma klackskor och trendiga stövlar känns avskräckande.
  • Man behöver aldrig fundera på vad man ska göra med håret. Eller ja, det finns ungefär två alternativ att välja mellan: hårknut eller fläta.
  • Smink? Vem behöver det? Det skulle dessutom skära sig med de säckiga arbetskläderna.

Nåja, gradun ska bli klar och jag ska ha min examen. Må så vara att jag aldrig får nån användning för den, men man vet ju aldrig. Om fem veckor ska kapitel två presenteras, och efter det är seminariekursen tack och lov över. Sedan väntar ett lååångt skrivprojekt. Men idag, idag belönar jag mig själv med en riktig slappardag! Ha en fin torsdag allihopa!

 

 

3 months to go

Idag är det 3 månader kvar till beräknat datum. Jag går med andra ord in i sjunde månaden nu, och jag känner mig mer gravid än någonsin (vilket jag i och för sig också är). Magen växer i en otrolig takt, det är nästan så man kan se skillnaden från dag till dag. Ska den fortsätta växa så här får jag hoppas på att lillskrutten tittar ut lite i förtid, för annars sprängs jag. Samtidigt känns det lite konstigt att det närmar sig så snabbt som det gör. Idag ansökte jag om moderskapspenning och mammalåda från FPA, det kändes nästan skrämmande konkret. We are really doing this, liksom.

Förutom den enorma tröttheten har jag hittills klarat mig undan de flesta fysiska graviditetssymptomen. Jag har också kunnat hålla igång mer eller mindre som förut (även om tröttheten satt en hel del gränser). Nu verkar det dock vara slut på det. Magen börjar kännas tung, och det går inte längre så smidigt att röra sig. Är jag allt för ivrig straffar det sig snabbt i form av ryggont. Sammandragningarna har börjat kännas rejält, och den envisa hostan jag haft i två veckor sätter verkligen fart på dem.

Jag har hela graviditeten försökt att lyssna till kroppens signaler. Därför har jag vågat hålla igång som förut, så länge det känts bra. Därför inser jag också att det är dags att dra ner på tempot nu, kroppen signalerar tydligt att den behöver ta det lugnt. Ändå kändes det igår en aning bittert att ringa och säga nej till vikariatet jag hade lovat göra under sportlovsveckan. Samtidigt är det nog bäst så, för jag tvivlar på att jag kommer att vara i toppskick om tre veckor. Det är inte rättvist att den man jobbar med ska behöva dra ett tyngre lass för att man själv inte orkar jobba 100 %.

Nu håller jag tummar och tår för att jag ska få må så bra som möjligt under tiden som är kvar och att lillskrutten har det bra där inne 🙂 ❤

magen-v-28
Skrutten vecka 28